Kvällen är här. Gamla goa låtar av Gyllene Tider dånar ur mina högtalare. Har pratat med min mamma, som lät glad och nöjd över dagen. Min nyklippta son har inte så ont i huvudet nu. Mina älskade katter ligger och sover på sängen bakom mig. Fick ett sms av min sambo där han berättar hur mycket han saknar mig. Min dotter har varit på bra humör idag. Mina UNDERBARA arbetskamrater står ut med alla mina olika humör.

Med andra ord, så är livet ändå inte så tokigt. Visst har jag varit med om både det ena och det andra i mitt liv, men människan överlever det mesta. Bara man vägrar att låta det knäcka en.

Men trots att jag inte har så dålig dag idag så finns det ett stort tomhål. Jag saknar Bernt jättemycket. Ibland kommer jag på mig själv, hur jag ska säga det ena och det andra när vi träffas. Jag avskyr att jag inte hann säga flera saker som jag hade tänkt. Jag skulle ju fråga om han visste att han hade pratat med Ingela i telefon på jobbet, de jobbade ju inom samma "firma". (Fast jag vet att han aldrig fattade att det var hon för sådant hängde han inte riktigt med på).

Jag skulle ju fråga hur länge det skulle ta innan han skulle byta bil. Fast nu har jag fått veta av mamma att han hade tänkt byta nästa år. Då skulle jag ha retat honom och sagt att det hade blivit tredje gången som han "bytte bil för sista gången i sitt liv".

Jag ville fråga honom hur många år till han tänkte jobba, och vad han skulle göra när han blev ledig.

Jag ville fråga om jag kunde få en ny orchide när jag fyller år, för den jag fick ifjol vägrar att blomma. Jag ville fråga MASSOR med fjantiga saker som jag egenligen inte behövde veta.

Varför får jag inte det!? Varför gick han ifrån oss? Varför togs han från min mamma? Varför kunde han få finnas tills han blev gammal? Fan oxå...

Men jag tror han sitter här ovanför oss. Han sitter vid ett bord med en vaxduk och tittar ner på oss. Vid samma bord sitter hans härliga pappa, Einar, och lägger en patiens. Kring dem småspringer hans mamma Ruth och småplockar med saker hela tiden, samtidigt som hon frågar om de inte vill ha något att äta.

Till Bernt vill jag därför säga:
Jag minns den dagen jag träffade dig första gången. Du var i samma nivå som mig, lika barnslig. (Jag var 6 år). Jag älskade att vara med dig.
Jag minns hur vi hade diskmedelsskums-krig och hur arg mamma var på oss.
Jag minns när du var barnvakt och jag smet ut och fastnade mitt ute i potatislandet och mammas moster var helt galen av ilska mot dig.
Jag minns första gången du tog mig ut med Barnarne (båten).
Jag minns när vi varje nyår gjorde nya figurer i tenn.
Jag minns när du spelade dragspel, munspel och gitarr för mig och mamma.
Jag minns när du försvarade mig mot ett tjugotal stora ungdomar som skulle förstöra min snögubbe.
Jag minns när du följde mig till stallet för att se till att jag fick börja rida.
Jag minns när du ville komma till skolan för att se mig som lucia.
Jag minns när du höll i mina barn för första gången.
Jag minns hur lycklig du varit varenda gång när du fått byta till en nyare och bättre mercedes.
Jag minns hur barnsligt lycklig du var på Teknikens Hus med mina barn.
Jag minns hur du studerat alla saker du köpt och som du försökt få igång utan att läsa bruksanvisningen först.
Med mera, med mera...

Jag har TUSEN minnen av dig. Tack för att du tog emot mig som din dotter och har behandlat mig som en sådan. Och mina barn är behandlade som dina barnbarn. Tack för att du funnits för min mamma.

Tack för allt, Bernt Ingemar Björk.

Jag kände mig så otroligt laddad för detta nu. Ända sedan Bernt dog har jag velat hålla mig borta från dator och internet hemma. Endast korta stunder har jag suttit här. Mikael har suttit här mycket mer än mig.

Men nu kände jag mig redo. Tänkte att jag skulle berätta om vad jag har gjort sedan sist. Men så fort jag loggade in och läste vad anledningen till min paus var, så börjar jag gråta.

En sak är då säker. Jag har inte hunnit börja sörja än. Min lilla mamma är så hjälplös på många olika sätt. Förutom att jag måste vara orolig för att hon inte tar hand om sig, inte äter, inte bryter ihop därhemma osv osv, så måste jag hjälpa henne komma igång med vardagen. Hon sitter ju i rullstol, kan gå hjälpligt, men inte klarar hon sig. Ja hemma går det ju bra, men hon kan inte ta sig till en affär, hon kan inte ta sig till jobbet själv. Hon kan ta mig tusan inte ens hämta tidningen i brevlådan.

Allt detta måste jag lösa, för hon har bara mig... Mikael och min barn hjälper till och stödjer ju så klart, men huvudansvaret är hos mig. Sedan är det ju alla de där vanliga sakerna som man måste göra vid ett dödsfall; säga upp alla medlemsskap överallt, fixa med begravning, ordna bouppteckning, prata med banker, försäkringsbolag, pensionsmyndigheter MED MERA MED MERA!!!!!!!

Dessutom har det dykt upp lite otrevliga saker under resans gång, så om jag ska vara ärlig, så har jag det inte lätt just nu. Jag håller skenet uppe hela dagar och hela tiden då jag är tillsammans med andra. Men när jag sitter ensam och slappnar av så inser jag hur sliten jag är...

Men men, det man inte dör av stärker en, har jag hört.

Jag skulle faktiskt kunna räkna upp en hel del andra bekymmer som jag har, vid sidan om Bernts dödsfall. Men nu får det vara nog med tragiska saker.

Man måste oxå hitta positiva ting i livet. Jag kan räkna upp några:

* Jag hade sju rätt på travet i helgen, när jag för första gången tippade helt av egen vilja och tanke. (Vann dock bara några hundringar, men det var ändå kul).

* Fian bodde hemma förra veckan så jag fick träffa henne lite extra.

* Anneli's katt Mimmi hade inte cancer, hon var bara lite överviktig.

* OS är i full gång och jag tittar med stort intresse på många sporter. Konstigt, men sant.

* Bokrean är på torsdag och jag planerar och planerar...

* Min son hade inget onormalt i huvudet.

Ja, som ni ser, så finns det även positiva saker.

Nu ska jag avsluta för idag. Jag ska försöka uppdatera lite oftare nu. Dock kan jag inte säga att det blir varje dag. Tror inte orken finns...

Jag vill dock avsluta med en positiv sak som jag inte räknat med ovan. Det är min mammas nya sambo, Frasse, som har flyttat in till henne. Det är en cool kille det... :)


En långhårig cooling från Överkalix.


Han är stor, svart och supermysig. Världens mest gosjuka katt... :)


Snygg va...!?

Strax efter jag klivit av bussen så ringde min mobil. När jag såg det var min mamma gick hjärtat upp i halsgropen. Hon ringder aldrig den tiden på dagen. Det visade sig att Bernt (min styvfar) var jättesjuk och var villig att åka till sjukhuset. Den som känner Bernt vet att han är MYCKET dålig om han vill fara frivilligt till sjukhuset.

Det visade sig vara vinterkräksjukan som drabbat honom. Han for aldrig till sjukhuset, men är ju hemma givetvis. Stackarn. Och stackars min mamma som är där med honom. Hur elakt det än är så tänker då inte jag fara dit!

När jag slutade så tog jag bussen hem. Det blev lite snabb mat och sedan på med kläderna igen. Efter två veckors uppehåll blev det äntligen dags att dansa! Det var såååååå roligt... Dock har jag problem med en fot, och den bestämde att vi skulle inte stanna riktigt hela kvällen. Men men, det var kul ändå.

Idag är det prick på dagen ett år sedan min mormor dog... Min allra sötaste lilla mormor. Tyvärr har jag alla bra kort på henne, på den externa hårddisken och jag orkade inte koppla in den idag. Men jag hade några kort även på denna dator. Dock har de några år på nacken...


Mormor ser ut som Tomtemor. Kläderna stämmer ju inte, men det vita håret och glasögonen på näsan! Gullemormor. Vigselringarna tog hon aldrig av sig, trots att det var länge sedan morfar dog.

Hon älskade alla sina sex barnbarnsbarn. Jag stod för två, Sofia och Mathias. Detta kort är från 2005 och då var Mathias 10 år. Han var inte så lång, men det var då inte Mormor heller. Som ni ser på bilden! :)


Det var inte lätt att få fina kort på henne. Hon fick alltid den här stirriga blicken! :) Bredvid henne ser ni mig, i storlek större... :(

När Mikael jobbar förmiddag, så eldar han innan han åker till jobb. Jag kan inte nog många gånger säga hur härligt jag tycker det är. Att stiga upp i värmen älskar jag!

När jag slutade tog jag mitt pick och pack och gick hem. Idag gick det mycket lättare att gå, än igår. För idag var det tack och lov skottat. Jag har börjat på en ny ljudbok och timmen hem går då mycket fort. Fast lite kallt var det. Jag har inga bra skor, så jag frös ganska mycket om fötterna. Dock inte värre än att jag överlever.

Hemma så blev det samma gamla vanliga. Man äter och plockar undan. Man leker med katter. Man städar och man ser på tv. Läser en bra bok. Givetvis hinner man ju med lite dator oxå. Men jag trivs med mitt enkla liv. Det gör jag faktiskt... :)


I brist på färska bilder, så tar jag en äldre modell. Året 2009 var det år då jag ÄNTLIGEN fick besöka Kolmården. Så häftigt! Bland annat så fick jag se gorillor och en av dem hade en bebis (som jag markerat på bilden). Jag tror att den var tre månader gammal när vi var där. Söt va...!?