Kvällen är här. Gamla goa låtar av Gyllene Tider dånar ur mina högtalare. Har pratat med min mamma, som lät glad och nöjd över dagen. Min nyklippta son har inte så ont i huvudet nu. Mina älskade katter ligger och sover på sängen bakom mig. Fick ett sms av min sambo där han berättar hur mycket han saknar mig. Min dotter har varit på bra humör idag. Mina UNDERBARA arbetskamrater står ut med alla mina olika humör.

Med andra ord, så är livet ändå inte så tokigt. Visst har jag varit med om både det ena och det andra i mitt liv, men människan överlever det mesta. Bara man vägrar att låta det knäcka en.

Men trots att jag inte har så dålig dag idag så finns det ett stort tomhål. Jag saknar Bernt jättemycket. Ibland kommer jag på mig själv, hur jag ska säga det ena och det andra när vi träffas. Jag avskyr att jag inte hann säga flera saker som jag hade tänkt. Jag skulle ju fråga om han visste att han hade pratat med Ingela i telefon på jobbet, de jobbade ju inom samma "firma". (Fast jag vet att han aldrig fattade att det var hon för sådant hängde han inte riktigt med på).

Jag skulle ju fråga hur länge det skulle ta innan han skulle byta bil. Fast nu har jag fått veta av mamma att han hade tänkt byta nästa år. Då skulle jag ha retat honom och sagt att det hade blivit tredje gången som han "bytte bil för sista gången i sitt liv".

Jag ville fråga honom hur många år till han tänkte jobba, och vad han skulle göra när han blev ledig.

Jag ville fråga om jag kunde få en ny orchide när jag fyller år, för den jag fick ifjol vägrar att blomma. Jag ville fråga MASSOR med fjantiga saker som jag egenligen inte behövde veta.

Varför får jag inte det!? Varför gick han ifrån oss? Varför togs han från min mamma? Varför kunde han få finnas tills han blev gammal? Fan oxå...

Men jag tror han sitter här ovanför oss. Han sitter vid ett bord med en vaxduk och tittar ner på oss. Vid samma bord sitter hans härliga pappa, Einar, och lägger en patiens. Kring dem småspringer hans mamma Ruth och småplockar med saker hela tiden, samtidigt som hon frågar om de inte vill ha något att äta.

Till Bernt vill jag därför säga:
Jag minns den dagen jag träffade dig första gången. Du var i samma nivå som mig, lika barnslig. (Jag var 6 år). Jag älskade att vara med dig.
Jag minns hur vi hade diskmedelsskums-krig och hur arg mamma var på oss.
Jag minns när du var barnvakt och jag smet ut och fastnade mitt ute i potatislandet och mammas moster var helt galen av ilska mot dig.
Jag minns första gången du tog mig ut med Barnarne (båten).
Jag minns när vi varje nyår gjorde nya figurer i tenn.
Jag minns när du spelade dragspel, munspel och gitarr för mig och mamma.
Jag minns när du försvarade mig mot ett tjugotal stora ungdomar som skulle förstöra min snögubbe.
Jag minns när du följde mig till stallet för att se till att jag fick börja rida.
Jag minns när du ville komma till skolan för att se mig som lucia.
Jag minns när du höll i mina barn för första gången.
Jag minns hur lycklig du varit varenda gång när du fått byta till en nyare och bättre mercedes.
Jag minns hur barnsligt lycklig du var på Teknikens Hus med mina barn.
Jag minns hur du studerat alla saker du köpt och som du försökt få igång utan att läsa bruksanvisningen först.
Med mera, med mera...

Jag har TUSEN minnen av dig. Tack för att du tog emot mig som din dotter och har behandlat mig som en sådan. Och mina barn är behandlade som dina barnbarn. Tack för att du funnits för min mamma.

Tack för allt, Bernt Ingemar Björk.