Fredag är det idag. Hur skönt på en skala är inte det...!?

Dagen började lite intensivt eftersom det blev lite strul runt de två nya vårdcentralerna som vi svarar för. Men det var snabbt löst. Det var inte kommunikationen mellan oss som hade fungerat klockrent. Fast som sagt, det var ingen större kalabalik, utan det var mest bara kul.

Jag insåg att Kaisa, som ska svara mest i Cisco nu, satt inte bra när hon satt vid den datorn. Eftersom hon mest svarat i  den andra så var den stationen mer inställd efter henne. Hur som helst så efter fikat sa jag åt henne att vi måste fixa. Annars sitter hon snart där med en arbetsskada. Jag hjälpte henne med alla kablar hit och dit och som tack bytte hon sitt ena tangentbord med mig. Tack Kaisa!

Resten av dagen flöt på utan problem. Jag slutar 17 idag och det brukar ALLTID vara lugnt den fredagen. Idag var det inte riktigt så, utan det ringde lite mer än vanligt. Nåja, dagen gick ju fort ändå.

Väl hemma var det "bara" Mathias hemma. Mikael var med Robin i Boden på hockey. Han är där än och kommer nog hem ganska sent. Själv har jag städat och fixat. Snart är tvättmaskinen klar och då ska jag hänga upp det. Sen placerar sig denna donna i soffan med myskläder, glögg och Idol! Ensam-mys... :)

Annelie var till frissan igår. Hon hade ju ganska mörkt hår med många ljusa slingor i. Nu ser hon ut så här:

  
Fint va!?


Marlene upptäcker att hon har ju en scarf på sig idag!


Och kolla! Ett headset hittade hon oxå!


Annelie verkar då ha problem att hålla isär sitt headset och sin scarf.

  
Mallan och Annelie var våra "scarf-brudar" idag!


Marlene sjunger en liten truddelutt och Annelie tittar beundrande på... :) (Så ser det ut iaf)


De är så glada dessa två idag. Men så slutar de båda tidigt oxå och ska iväg på shoppingturer!

  
Jag hade inte tänkt sätta in så mycket bilder på Annelie som det nu blir. Men jag kunde inte låta bli att sätta in dessa oxå. För när man ser de här bilderna, så ser hon ut som en väldigt lugn, stilla, seriös och allmänt markbunden person. Alltså, nog är hon kanske både seriös och markbunden, men knappast på ett lugnt och stabilt sätt.

Hon är då lika fladdrig och vimsig som jag. Det innebär inte att någon av oss inte siktar framåt i livet, men vi går framåt på ett roligt sätt. Man säger att ett skratt förlänger livet, så vi kommer nog att leva tills vi är 119 år. Står ni ut med oss så länge?