Var tidigt på jobbet idag. Tur det för där stod chefen och väntade på att någon skulle komma. Någon som hade nyckel. Hon hade jag bytte jacka och glömde nyckarna i den andra jackan-syndromet. Väl inne på jobbet var det som vanligt. Fortfarande lite folk och betydligt mer att göra idag än igår. Men men även det gick ju bra...

Jag hann hem precis innan Mikael kom hem. Han hade handlat och jag satte igång med maten direkt. Det blev kycklingenhiladas. Oj oj oj så gott...

Ett tag efter middagen ringde en tjej från Mikaels jobb och bjöd oss till hennes inflyttningsfest om två veckor. DET blir riktigt roligt. Jag gillar Annelie, som hon heter, det är en riktigt fartig tjej. Hon var en av dem som ordnade Stenvalls firmafest när vi var till Levi.

Jag var ganska nedstämd, trött hela kvällen. Så jag mest låg i Mikaels knä hela kvällen och försökte hålla mig vaken genom Idol. Ändå kom jag inte isäng förrän ca 23...

Jag tänkte på en sak idag. Ingen människa är perfekt. Och jag är långt ifrån en perfekt människa. Jag har ett hetsigt humör och det märks alldeles för tydligt. Jag försöker verkligen tygla det och kämpar varje dag med det. Dessutom kan det hända att jag gör saker som är fel, saker som kanske jag inte gillar när andra gör. Men ibland är det för mycket i huvudet och man tänker inte riktigt nog långt.

Det är DÅ man upptäcker att de som är riktigt goda vänner, det är de som säger till att det blev fel. De som säger till tex mig att de tycker att jag kanske borde tänkt mig för innan jag gjorde si och så, för det innebar att andra fick göra si och så.

Jag vet, det låter struligt. Och det handlar inte om något dödsallvarligt. Men jag gjorde en miss idag, och jag hade en vän som uppmärksammade det och dessutom berättade det för mig! Det tycker jag är vänskap. Om hon inte hade sagt något utan istället bara skvallrat med andra och blivit arg på mig bakom min rygg, så hade jag inte kunnat bättra mig.

Jag hade verkligen inte tänkt ta upp detta i min blogg. Men jag kan inte släppa det. Sedan detta hände har jag tänkt på det hela tiden. Så jag tänkte att om jag bara skriver av mig, så kan jag nog släppa det här.

Och du, du som är min vän och "räddade" mig. Tack för det. Du kan nog inte förstå hur jag uppskattar detta...

Kram på er alla. Söt om er. Och var rädd om era vänner. De är betydligt viktigare i ens liv än vad man kan tro...