Igår berättade min chef att en av våra medarbetare hade ringt och sagt att hon skulle bli hemma resten av veckan. Dessutom sa chefen att det är ju ok för det är ju ingen annan som är borta. Min kommentar var:
-Men Karin, så får du inte säga!
Det är nämligen så att varje gång hon säger det, så händer det något och många är borta.

Dagen började med att Mallan skickade sms i vild panik. Hon hade försovit sig. Jag sa att om hon är klar på 30 minuter så kan jag hämta henne. Det var hon... När vi kom till jobbet, så läste jag på våran tavla som sitter i korridoren... Två sjuka... Förutom hon som vi redan visste om. Jag tittade in i chefens rum, det enda hon sa till mig var:
-Säg ingenting!
Hmm... Jag kan ju säga här istället, till chefen:
-Vad var det jag sa!?

Dagen gick sedan vidare i lagom lunk. Ingen morgonpromenad eftersom det var mer eller mindre snöstorm ute. På lunchen gick vi dock till apoteket/kiosken, jag och Marlene. Efter förmiddagsfikat så sa jag till Mallan att hon måste påminna mig om att jag ska ta ut pengar. Hon påminde mig när vi var halvvägs till automaten, då ides jag ju inte vända.

Jobbmässigt har det varit en riktigt bra dag måste jag säga. Även fast det är mycket som händer och sker så är själva jobbet roligt.

Det är på privatsidan det jobbiga är. Vissa saker vill jag inte skriva så här på internet, det känns som om jag lämnar ut lite för mycket då. De som känner mig kan fråga så får vi se om jag berättar då...

En sak kan jag dock säga. Jag fick ett mail från min äldsta kusin. Som ärenderubrik stod det: Farmor/mormor mår inte bra.

Hon ville att jag skulle ringa henne och det gjorde jag givetvis. Det visade sig att hon hade följt med mormor till sjukhuset igår kväll. Hon är riktigt dålig nu... MEN på sjukhuset kan de ju iaf hjälpa henne lite grann iaf. Mormor har aldrig legat inne på sjukhus tidigare. I stort sett endast när hon fick sina två barn. Hon är som sagt snart 91 år, så man kan inte säga att hon utnyttjat vården direkt...

Hur som helst så tyckte min kusin att det kändes bra att hon var där. Hon menade att om mormor är hemma så kan ingen hjälpa henne att andas tex, att hålla handen räcker inte alltid... Catharina (kusin) sa att det är nog troligt att hon får åka hem igen om någon dag.

Hon är en härlig liten tant min mormor. Även fast hon har svårt att andas, hjärtat slår i otakt, ena ögat har "ramlat" ner osv, så kan hon ändå skämta med både sjukhuspersonal och släkt. Hon har lovat min kusin att leva över julen, och jag väljer att tro på det!

Det märktes att jag blev uppstressad av alla händelser som skedde idag. Då brukar jag börja blöda näsblod och idag var inget undantag... Fan vad irriterande.

Väl hemma stod maten på bordet och jag försökte vara lite social med Mikael i ca 15 minuter innan jag gick till dansen. Jag hade verkligen ingen lust att gå och dansa, men jag tycker ju det är så kul och brukar alltid bli glad efteråt. Ikväll var det precis så. Det var så skönt att fara på dansen. Släppa tankarna på allt (föutom stegkombinationerna såklart), prata med trevliga människor och bara njuta av musiken. Linedance är för mig riktig balsam i själen!

Väl hemma satt Mikael vid datorn och drömde sig bort i skotervärlden... Han är så sugen...

Inga bilder idag, förutom att jag lägger in denna på min älskade mormor.
 

Kram Mormor Karin!