Idag är det den 23:e... Det är mitt och Mikaels datum... Vi blev tillsammans den 23:e. Fast det var i juli 2006. Så idag firar vi 2 år och 3 månader. Fortfarande säger vi grattis till varandra varje månad den 23:e. Jag tycker det är lite charmigt. Puss Mikael!

Nog med fjanterier nu!

Idag var det oxå en annan speciell dag. Idag skulle hon komma. Birgitta. Hon som skulle sitta och bedömma oss och spela in oss när vi arbetar. Vi hade hört att det skulle bli tufft och att hon var stenhård. Gissa om vi var nervösa. Jag och Annelie gjorde upp flera olika händelser i fantasin och försökte tänka hur vi skulle agera om det hände. Chefen sa åt oss att städa våra bord, se till att det fint överallt i växelrummet osv.

Jag gruvade mig inför mötet. Jag såg framför mig en lång kvinna, med hård knut i nacken, strikta kläder, ett stramt utseende, med hög respektingivande stockholmska och en liten pekpinne för att slå i bordet när man gjorde fel.

In kommer en ganska liten Kicki Danielsson-kopia som talade rungande skånska. Hon skrattade vänligt och klappade mig på axeln när jag sa att jag nervös. ALL nervositet bara rann av mig. När jag sedan såg och hörde hur hon var med de andra tjejerna, så kan jag nu säga att jag nästan längtar till imorgon bitti när det är min tur.

I övrigt har det inte hänt mycket. Torsdag=linedance, så där har jag varit och försökt låta bli att ramla. Inte på grund av att jag inte kan dansa utan för att golvet var så förbaskat halt. Men det var ju givetvis roligt ändå.

Väl hemma mötte jag precis Mathias i dörren. Han var på G till skolan. Ikväll/natt ska de ha nattskola. De ska vara på skolan hela natten. Jag tror inte det blir mycket skola, men säkert mycket lek och svammel.

Jag sitter ensam i huset. Jag vet inte om jag har varit det tidigare någon gång. I alla fall har jag aldrig varit ensam när jag ska gå och sova. Om ungarna har varit borta så brukar iaf Mikael vara hemma. Men han jobbar ju em, så det är bara att stå ut. Läbbigt...

Det här skulle ju vara en fotoblogg. Men det börjar bli mycket text. Det är bara det att jag inte kan sluta när jag väl har börjat! Nåja, här kommer iaf några foton.

  
De som känner mig vet att jag älskar kor och ko-saker. När jag och Mikael var på Suomi Soffa hittade vi möbler som skulle ha passat i mitt hem om jag fick inreda det som jag (och bara jag) ville... Snygga va!?



Det blir lite kattsnack på jobbet. Annelie är ju sjukt kattsugen, men med tre älgar (eller var det hundar?) hemma så är det inte lätt att skaffa katt. Själv har jag blivit kattsugen sedan dess jag hade kontakt med den överkörda katten förra veckan. Jag försöker tränga bort katt-tanken men det är inte lätt. Jag har ju faktiskt haft en katt och jag får väl nöja mig med det. Katten på bilden var min (han var en tjockis). Karl Wilhelm Patric Jonsson Eriksson Björk var hans namn. Kallades dock Wille. 17 år och 9 dagar blev han. Jag grät i två dagar när han dog...


Just nu sitter jag här, i min ensamhet, och eldar och bloggar... Ja, i och för sig, det kunde väl vara sämre. Man ska inte klaga.

Sköt om er!