Hotellfrukost igen. Jag säger då det. Man blir ju bortskämd för mindre. Nu var detta hotell ett mindre hotell än det jag bodde på i Stockholm, men jag klagar inte. Det räckte ändå gott och väl så magen blev mätt och nöjd.

Våra konsulter skulle åka med oss och vi hämtade bilen. Jag lyckades köra ut ur garaget utan det minsta problem. Fast det kan jag ju erkänna, jag blir lite förvånad varje gång bilen börjar låta bara för att man kommer nära en stolpe, en bil eller annat. Men jag körde inte in i något, och det är väl det viktigaste.

Vi hämtade Ann-Britt och Birgitta och med bara en felkörning så lyckades vi hitta till Landstingshuset. Vi blev guidade ner i konferenslokalen som vi skulle vara i under dagen. Jag och Annelie "bokade" plats medan de andra packade upp. Övriga telefonister kom med jämna mellanrum och klockan 9 började vårat möte.

Jag måste säga att jag tycker det var MYCKET trevligt att träffa alla andra. Jag tycker oxå att det var mycket intressant att höra hur alla andra resonerar och funderar när det gäller detta EU-projekt som vi håller på med. Vi bjöds på smörgås till fm-fikat, lunch där jag tog mandelfisk och till sist rabarberpaj till em-fikat.

Efter mötets avslut så ställdes frågan om någon ville följa med till Umeå Sjukhus televäxel och se hur de hade det. Självklart! Jag och Annelie anmälde oss direkt...

Vi skulle ta bilen dit, för det var en bit bort. En av tjejerna från Umeå växeln sa till Annelie att hon skulle stå där (hon pekade på en plats) så när vi kom dit så skulle hon köra före oss. Hon hade en grå Ford Focus. Vi betalade parkeringen och började köra till det håll där hon skulle stå. Annelie ropade att hon såg en grå bil som passerade det ställe där telefonisten skulle stå. -Kör efter henne, ropade Annelie, och jag gjorde som hon sa.

När vi kommit ikapp bilen insåg vi att det kanske inte var en Ford Focus, och plötsligt såg vi flera gråa bilar. Jag sa till Annelie att vi kanske inte kunde köra efter den där bilen, för tänk om det inte var rätt person vi körde efter. Annelie höll med och vi lyckades (med stor möda) vända bilen och ta oss tillbaka till parkeringen. Och vem stod inte där och väntade? Jo, den stackars telefonisten som skulle guida oss. Nåja, vi hittade varandra och det var ju bra.

Till Umeå Sjukhus kom vi och in i växelrummet. Jätteroligt att se hur de hade det. De har lika många bord som vi har, men en betydligt mindre lokal. Vi har mycket större arbetsplatser och så har ju vi bestämda platser, vilket de inte har. Men även om lokalen var lite mindre, så var det väldigt fint där. Jag skulle gärna åka runt till alla och kika hur de har det.

Sedan blev det dags att ta sig hem. Jag lovade Annelie att följa skyltarna den här gången, och även om hon ville att vi skulle köra E4 S vid en korsning, så tog jag den som gick mot Norr... Chefen blir nog arg om vi inte kommer hem.

När Annelie pratade med Stefan i telefonen så blev vi omkörda av en fyrhjuling. Stefan tyckte inte det var så konstigt om det tog tid när vi var på resande fot, om det var så att vi körde så sakta så fyrhjulingar kör om oss... Hmmm! Men det var faktiskt i en rondell, och i rondeller kör man försiktigt!

Det blev middag på Frasses i någon ort mellan Umeå och Skellefteå. Ett stopp på samma Statoil i Skellefteå som gårdagen, en butiksanställd som berättar att det inte finns lakrits i USA(!?) och massor, massor med skratt och skvaller och tillslut var vi hemma igen. Klockan 21 lämnade vi bilen på sjukhuset och sedan hem.

Jag var ganska speedad när jag kom hem men efter en stund vid datorn insåg jag att det var sovdags. Mikael (som jobbar em denna vecka) hade lagt en sådant mysigt brev på min kudde och jag längtade ännu mer efter honom. En natt utan varandra är nog. Jag trivs med honom bredvid mig när jag sover...


Även vid rasten hade Ann-Britt svårt att slita sig från datorn. Karolina från Umeå studerar vad hon gör.


Hon bakom är telefonist från Umeå, hon framför är från Skellefteå.

  
Vi är väldigt koncentrerade och lyssnar ordentligt på vad alla säger.


Annelie totalt inne i vad som händer.

 
Våra underbara konsulter, Ann-Britt och Birgitta. Dessa två är verkligen riktigt härliga människor!


Annelie tog min kamera och knäppte lite. Här sitter jag med en av telefonisterna från Härnösand bredvid mig. Bakom oss står Karolina från Umeå med en tjej från Sundsvall.


Birgitta gillade inte riktigt att jag knäppte kort på henne, men man kan ju inte låta bli... :)


Karolina blev sekreterare för dagen. Vi tackar henne även för att hon fixat och donat så mycket för denna dag.

Mycket trevligt har hela resan varit. Jag och Annelie är väldigt glada över att vi får vara med i det här och känna att vi utveckar vårat jobb på detta sätt!

Sedan kan jag oxå säga att jag har ju skrivit ner några tokiga och roliga saker som vi upplevt under tiden vi varit borta. Men det är bara en bråkdel av allt som hänt. Ni orkar nog inte läsa om jag skriver allt. I efterhand kan vi tycka att det är faschinerande hur mycket som egentligen kan hända på 1,5 dygn!