GRATTIS TOMAS PÅ DIN FÖDELSEDAG! :)

Idag var jag trött-trött-trött i massor när jag for till jobbet. När jag stannade bilen utanför baracken satt jag kvar i bilen och bara blundade. Jobbigt när man inte riktigt har kraft i kroppen. Men det gick över efter fikat när jag fått i mig några koppar kaffe.

På lunchen tog jag och Mallan oss varsin promenad. Eller inte varsin, utan vi tog en tillsammans givetvis. Trevligt sällskap och trevligt väder!

Jag och Annelie lyckades göra en sökning på en läkare från ett växelbord idag, utan att vi visste att vi gjorde det. En kort stund efter vi tryckt på bordet så ställde sig Ulla upp och frågade om någon sökt just den läkaren. Jag och Annelie tittade på varandra och sa inte ett ord, men våra ögon var vidöppna. Ulla gick vidare och frågade alla om någon hade gjort en sökning, men vi var knäpp tysta. Efter läkaren avslutat samtalet så ropade vi (så där vimsigt och ivrigt som bara jag och Annelie kan) på Ulla och erkände att det nog var vi! Ingen visste att det gick att personsöka från växelbordet, men nu vet vi!

Vi lärde oss en annan sak idag. Efter jobbet hade vi APT och där satt vi i godan ro och lyssnade på chefen. Plötsligt så säger hon -Visst vet ni att ni två är kvalitetsansvariga, och tittar rätt på mig och Annelie. Det hade vi ingen aning om...! Men vi klagar inte. Det är jätteroligt.

Efter APT:n stod vi och hoppade och studsade i köket och kramade varandra i ren glädje över att fått en sådan fin titel! Grattis min kära kvalitetskollega!

När jag väl kom hem, efter att skjutsat hem Mallan, så var det massor massor med energi i mig. Jag bestämde mg för att göra något åt det och tog en promenad. Det var jättehärligt tills dess att jag kände hur mina ben började glida åt alla möjliga håll. Plötsligt stod jag där som en hund på alla fyra, mitt på gatan.

Det är lite roligt hur man reagerar när man ramlar. Det första man gör är att snabbt som ögat ställa sig upp och kolla om någon såg en... Men jag tror inte någon såg... När jag gått vidare kände jag att jag hade ont i mitt knä. Det visade sig att mina byxor var alldeles sönderrivna och ett stort sår fanns på mitt knä. Det hade jag inte märkt. Det var mer oroande att någon skulle ha sett mig än att jag skulle känna om jag hade ont!

Åter hemma igen så var jag ju tvungen, som ett litet barn, att berätta för Mikael hur synd det var om mig! När han inte tyckte att det var något att trösta över, så tog jag en dusch istället. Nu sitter jag här och skriver av mig efter en konstig dag. Började supertrött och nu, när jag borde vara trött, är jag superpigg!

Mikael ligger på sängen bakom mig och ser på hockey. Undrar vad det betyder när han skriker stolpjävel? Är det just själva stolpens fel att den var precis där i det ögonblicket? Jag trodde allt berodde på själva spelarna...

Puss och kram hela dan, som Siwan alltid sa!