När klockan ringde funderade jag hur jag mådde. Jag kände mig hur pigg som helst. Jag steg upp coh kände att jag inte var hungrig, men annars var jag nog helt ok... Så jag gjorde mig klar och packade ihop mina saker och for iväg. Tog bilen, för jag kände att det kan vara dumt att köra motorcykel när man inte ätit på någon dag.

Jag kom till jobbet och tänkte att jag kommer nog inte klara det här. Efter ca 1 timme så sa jag till chefen att det här går inte. Det har börjat värka i magen och jag är alldeles skakig. Chefen sa att jag fick fara hem.

Jag kom hem och mötte Mikael som precis stigit upp. Han åt frukost, jag gick och la mig. Sedan sov jag hela förmiddagen. När Mikael skulle äta lunch, vid 13.30-tiden, steg jag upp och åt med honom. Sedan började jag känna mig bättre och bättre.

På eftermiddagen satte jag mig faktiskt på altanen och läste Amelia. Det gick fin-fint att sitta upp. Sedan dess har jag bara blivit bättre och bättre. Och hungrigare och hungrigare. Det sista är ju inte så bra, men vad ska man göra...

Jag har ändå bara tagit det lugnt ikväll. Tog en ordentlig och lång dusch och sanerade hela mig. Man vill ju liksom få bort all möjlig rest från det illamåendet som man haft...

Sedan har jag uppdaterat bloggen så att jag är ikapp. Det blir ju lite slarvigt med det när man är sängliggande...

Mikael ringde för ett tag sedan och sa att han hade kört omkull med sin motorcykel. Rättare sagt hade han kört på en stubbe när han körde i skogen med sin offroad-hoj. Det hade tagit tvärstopp och han hade flygit av. Han hade klarat sig ganska bra, men hade ont i nacken. Hojjen hade oxå klarat sig med bara några små skador... Hujja. Han måste ju vara försiktigt, min älskade...!

Nu är det tv och sedan sovdags.