Vet ni... Ibland inser jag att människan verkligen kan slå ifrån sig, när man försöker gå vidare i livet. Det är som att kroppen stänger av vissa saker, även om man ändå vet...

Låter det tjorvigt? Låt mig förklara.

Idag var jag på banken med min mamma. Det gäller arvet och allt det där. Det dök upp en del saker som gjorde att bankkvinnan blev tvungen att ringa massa samtal. När jag lyssnade på henne så säger hon saker som: "den avlidne...", "den efterlevande makan...", "mannen som gått bort...", "änkan..." osv.

När jag sitter och hör detta, så inser jag att min hjärna funderar vem hon pratar om. Vaddå den avlidne och änkan...? Varför pratar hon så?

Men så vänder jag på huvudet och ser min lilla lilla mamma, med armbågen på bordet och handen för munnen och ögonen fulla med tårar. Då inser jag att det är ju mina föräldrar det handlar om. Det är min mamma och min styvfar som kvinnan pratar om. Min mamma är änkan, och min styvfar är den avlidne.

Jag blir än en gång påmind om att det här hänt en stor förändring i mitt liv och jag undrar om kroppen bara släpper fram sorgen bitvis, för att jag helt enkelt ska orka med.

För när man får den här påminnelsen som går rätt i hjärtat, så känns det riktigt jobbigt. Varför lämnade han oss och framför allt, varför lämnade han mamma...? Blääää för det, säger jag bara...

Hur har min dag annars varit? Jo, helt ok faktiskt. Det har inte hänt så mycket mer än att jag var på jobbet, på banken, på jobbet och så hem. Här har det skett matlagning, köksstädning, tvättning, duschning och samtal med sonen. Tänker nog ta det lugnt resten av kvällen!