Jag är egentligen en ensamvarg. Jag vet inte om jag var det när jag föddes. Jag vet inte om jag fick lära mig det eftersom jag var ett ensambarn (inga syskon) och blev tvungen att lära mig leka ensam. Jag fick dock ett syskon när jag var 16 år, men vi har aldrig levt tillsammans eftersom han bodde hos vår far och jag hos min mor. Jag vet inte om livets omständigheter har gjort mig till en ensamvarg. Men hur det än är så trivs jag själv. Jag trivs att vara ensam och strosa på för mig själv.

Det innebär dock inte att jag uppskattar mina vänner. För självklart har jag vänner. Flera av dem har jag haft i mitt liv i nästan 30 år. Vissa inte lika länge, men som ändå känner mig ut och in.

Idag sa en av mina vänner att hon beundrar mig för min styrka. Jag tror inte hon kan förstå hur mycket det betydde för mig att höra. Jag vill inte klaga, men det har hänt och händer fortfarande massor med stora jobbiga saker i mitt liv. Jag har bestämt mig för att inte låta dessa saker gräva ner mig, utan jag jobbar vidare med dem ett efter ett. Det var detta som fick en vän att säga det hon sa. Vilket jag uppskattar mycket! <3

Jag beundrar mina vänner. Jag är en bitch med ett jävla humör och ibland sipprar det igenom. Men ändå har jag mina vänner kvar. Jag tackar dem alla för att de finns i mitt liv!!!