När man läser många bloggar idag tycker jag man får läsa mycket om hur olyckliga de är. Speciellt unga tjejer. De vill inte leva, de hatar folk, de är arga och de är orkeslösa. Ofta blir jag illa berörd när jag läser dessa skrivna rader, speciellt när det är flickor som jag känner.

Jag förstår ju att det är en fas alla går igenom. Även om det inte är på samma sätt nu och för tjugo år sedan när jag var den där tonåringen, så inser jag att många unga tjejer har det väldigt jobbigt. Problemet är väl att det är så lätt att skriva av sig och sedan lägga ut det på nätet. Man undrar ju om det är bra eller dåligt...

Jag har haft en fruktansvärd uppväxt på många många sätt. Det finns saker som jag inte berättat för en enda människa och jag kommer aldrig att göra det heller. Men ibland när jag var som allra längst ner och mådde som allra sämst, så tog jag min bok och min penna och skrev. Jag skrev och skrev och skrev och sedan mådde man lite bättre.

Idag ångrar jag att jag inte har kvar något av det jag skrivit, men det slängdes av rädsla för att någon skulle se och läsa. Undrar om jag hade varit en sådan som lagt ut mina tankar på nätet!? Ja jag gör det ju nu, men de där djupa hemska tankarna... Hade jag lagt ut dem...? Jag tror inte det.

Jag hade dock gärna haft Internet när jag var liten. Att hitta forum där man kunde få stöd och svar på frågor. Det har jag saknat. Att känna sig så otroligt ensam och utsatt var inte lätt. För ringa någon vågade jag inte och vem skulle jag ringa!? Prata med någon kunde jag inte, då skulle de ju se att det var jag! Något anonymt som Internet hade varit så otroligt värdefullt för mig...

Ja, jag vet egentligen inte vad jag vill säga. Det var bara det att idag har jag läst tre bloggar med flickor jag känner till som skriver att de inte vill leva längre. Det gör ont i mig att det finns barn/ungdomar som mår så dåligt. Men samtidigt så undrar jag ju varför man skriver det på nätet? Är det ett rop på hjälp eller på uppmärksamhet? När ska man ta det på allvar...?

Jag vet själv vad jag har tänkt och skrivit genom åren, och jag vet själv vad jag har menat och hur jag verkligen har velat. Men hur vet man vad andra egentligen vill...?

Det funderar jag på ikväll...

Kramar till er alla!