De som följer min blogg, vet att jag hade en jobbig kväll i torsdags. Men det var som om det behövdes den urladdningen för nu mår jag TOPPEN! Jag känner mig glad, lycklig och bara sprudlande! Känslan är underbar... :)

Idag har jag haft ännu en bra dag, som sagt. I och för sig var jobbet lite stressigt där ett tag. Det "smattrade" i mailboxen med mail som hade rubriker som OBS! Viktigt, Akut, Bråttom, Snabbt svar osv... Det kan ju stressa den lugnaste. Alla var från olika ställen. Det var Eniro, webbsidan, registerhantering, växelinställningar osv... Men då att humöret är på topp, för då går det som på en dans ändå! Och man mår så gott när man är färdig!

Kl 15.15 idag så stämplade jag ut och for till stan. Där mötte jag min mycket goda vän och kollega Anneli. Vi gick runt på stan ett tag. Jag köpte bla en del kläder till mamma. Sedan gick vi på Waldorf och åt. Och OJ vad vi åt... Båda två mådde nästan illa efteråt. Men det var det värt, för det var så himla gott!

När jag kom hem så har jag städat och fixat och fortsatt mitt projekt att övertala Mikael att göra om i gästrummet. Snart har jag lindat honom runt fingret och har honom fast! :) Jag fick oxå båda mina barns mobiltelefonräkningar, som jag betalar varje månad. Ett av mina barn hade en räkning som var pricken UNDER i, men det var ju väntat, så jag gnäller inte så mycket om det.

Det finns en liten sak som jag lärt mig igår och idag. Det är att jag är otroligt tacksam över att jag har mina barn. Jag älskar mina barn över allt på denna jord. När jag ringde min dotter idag, så blev hon sur och arg på mig över att jag lät så glad när hon var trött. Jag avslutade samtalet ganska snabbt och skrattade sedan åt det. Jag känner henne, hon reagerar så när hon är trött. Och mycket riktigt kom det ett sms en stund senare, med en ursäkt. ;)

Det jag vill säga är att jag har faktiskt mina barn. De är i min närhet och även om de skriker eller säger dumma saker så har jag dem i livet. Tyvärr kan inte alla mammor säga det. En vuxen människa, som har haft stor del i min dotter Sofias liv, har nyligen förlorat sin son i en mc-olycka. Han var i 18-årsåldern och nu finns han inte mer. Hans mamma, som är en underbar kvinna, kan inte säga åt sin son längre att skärpa till sig, eller inte låta si och så. Hon kan bara tänka tillbaka och minnas, men aldrig få nya minnen av sitt barn. Det är rent ut sagt fruktansvärt och just DÄRFÖR uppskattar jag verkligen mina barn och då får de låta otrevliga eller vad som helst. Som sagt, jag har dem iaf kvar...

Så kom ihåg alla mammor och pappor att älska era barn i ALLA lägen, och låt dem oxå veta det. Även om man givetvis måste säga åt dem rätt ofta oxå. ;)

Nåja, nog med bloggandet idag. Lite bilder bara först:


Tack för idag, Anneli! (Tyvärr är det en gammal bild, men jag har ju inga nya bra bilder. Kameran måste med till jobbet igen!)


Mikael tycker inte att man tillfälligt ska göra om ett rum, som ska totalrenoveras inom något år. 2008 såg vår hall ut så här. Jag trodde ta mig fasiken att jag skulle bli galen. Vilken HEMSK hall. Tillslut lyckades jag övertala honom att få måla om.


Så här ser det ut nu. Det är bara uppslängt lite färg och tagit bort lite hemska tavlor och annat. Fortfarande är dörrarna fula och golvet förskräckligt, men det är ju ungefär tusen gånger bättre än tidigare. Nu är det 2011 och än har det inte skett någon större renovering här, så jag är mycket glad att jag fick det så här iaf.

Det är samma sak jag försöker säga i gästrummet. Men som sagt, jag kommer snart att lyckas! :P